Byggarbetsplats, musik, nedstämdhet
Jag har lyckats flytta till ytterligare en byggarbetsplats. Hur i helvete lyckas jag??? Är det liksom ett bestående men som existerar i alla lägenhetshus eller har jag bara extrem jävla otur? Varför ska alla bygga om hela jävla tiden, hamra, borra och greja konstant. Låt mig va för i helvete!!!!!!!!!!!!!!!!
Bortsett från ilskan och irritationen över detta så känner jag mig bara trött och less och nedstämd. Svartsjukan gör sig påmind igen utan någon orsak alls vilket tyder på att det är mitt humör, mitt psyke som går neråt igen. Osäkerheten på mig själv ökar och tankar om bantning och träning kryper in i huvudet åter igen. Sen blir jag förbannad på mig själv för att jag aldrig tar tag i det över huvud taget utan mer eller mindre bara äter mer onyttiga saker och lägger mig och gör absolut ingenting. I´m so fucked up. Jag har massor att läsa som alltid och jag vet inte hur jag ska komma ikapp med något över huvud taget ärligt talat.Jag vill ha bort den där jävla rapporten, jag vill bli klar med kurserna, jag vill bli klar med skolan och ha ett jobb. Orkar inte med detta konstanta läsande. Den här nertyngande känslan av det tvång som ligger i att man måste läsa, måste åka in till seminarier, måste,måste,måste,måste.... Jag blir galen på alla jävla måsten. Jag behöver ha tid för mina vänner, min pojkvän, min familj, mig själv. Jag behöver TID!!!!
Jag är lycklig över att jag har spotify tillfälligt iaf, hittat massa musik som passar att lyssna på för tillfället och det är riktigt skönt. Hjälper dock inte mot alla tankar och känslor som dyker upp inom mig. All min ilska tar jag väl mer eller mindre ut på katten när hon är jävlig. Skriker och gapar på henne. Men allt detta skrikande, all denna ilska gör mig utmattad. Jag tappar verkligen all energi och känner för att bara sätta mig ner och gråta hela tiden. Ibland tar jag upp katten när hon varit jävlig och håller henne mot mig och frågar henne med gråt i rösten varför hon alltid måste vara så jävlig. Trots att jag veta tt det inte är hennes fel. Jag sover dåligt, drömmer mycket och all vaken tid borde gå till pluggande. Bara tanken på det får mig att krypa ihop till en liten boll. Idag va första gången på 4-5 dagar jag ens orkade ta mig in i duschen. Känns som att jag har ett konstant tryck över bröstkorgen som gör det svårt att andas. Jag vet inte om det beror på stress eller vad det beror på. Det enda jag vet är att det verkligen är fruktansvärt jobbigt. Pojken tycker jag är lat när jag inte orkat bädda sängen eller diska på x antal dagar men det har inte så mycket med lathet att göra. Visst jag orkar inte men det är mer psykiskt än fysiskt. Jag orkar inte för att ingenting direkt känns viktigt att göra. Vad spelar det för roll om jag bäddar sängen eller inte den blir ju likadan efter några timmar igen? Vad spelar det för roll om jag diskar det blir ju lika mkt snart igen osv...Jag behöver en paus från allt, från skolan, från livet. Jag vill hem till pappa. Av någon anledning så är det där jag känner mest lugn, mest trygghet. Där finns en stabilitet jag hoppas att jag kommer finna i mig själv en dag. Min pappa är stark, han har tagit sig ur en hel del och trots allt han gått igenom är han ändå den underbaraste snällaste pappa som finns. Han ger så mycket kärlek, jag tror inte ens han vet hur mycket han verkligen betyder för mig och för min bror. Han är bäst helt enkelt.
Tycker inte om att reklamen är en evighet på gratis spotify men vad kan man förvänta sig. Vill inte betala pengar varje månad för att kunna lyssna på musik. Jag borde verkligen börja plugga nu men jag vill inte och orkar inte mentalt. Att det är mörkt nästan konstant hjälper ju inte heller direkt. Önskar det kunde snöa ute, riktigt stora fina flingor som sakta dalar ner och bygger på det redan existerande tunna lagret snö. Sånt snöfall är fridfullt. Jag behöver lite ro i själen men jag vet inte hur jag ska få det som det är nu.
Over and out!!!
Bortsett från ilskan och irritationen över detta så känner jag mig bara trött och less och nedstämd. Svartsjukan gör sig påmind igen utan någon orsak alls vilket tyder på att det är mitt humör, mitt psyke som går neråt igen. Osäkerheten på mig själv ökar och tankar om bantning och träning kryper in i huvudet åter igen. Sen blir jag förbannad på mig själv för att jag aldrig tar tag i det över huvud taget utan mer eller mindre bara äter mer onyttiga saker och lägger mig och gör absolut ingenting. I´m so fucked up. Jag har massor att läsa som alltid och jag vet inte hur jag ska komma ikapp med något över huvud taget ärligt talat.Jag vill ha bort den där jävla rapporten, jag vill bli klar med kurserna, jag vill bli klar med skolan och ha ett jobb. Orkar inte med detta konstanta läsande. Den här nertyngande känslan av det tvång som ligger i att man måste läsa, måste åka in till seminarier, måste,måste,måste,måste.... Jag blir galen på alla jävla måsten. Jag behöver ha tid för mina vänner, min pojkvän, min familj, mig själv. Jag behöver TID!!!!
Jag är lycklig över att jag har spotify tillfälligt iaf, hittat massa musik som passar att lyssna på för tillfället och det är riktigt skönt. Hjälper dock inte mot alla tankar och känslor som dyker upp inom mig. All min ilska tar jag väl mer eller mindre ut på katten när hon är jävlig. Skriker och gapar på henne. Men allt detta skrikande, all denna ilska gör mig utmattad. Jag tappar verkligen all energi och känner för att bara sätta mig ner och gråta hela tiden. Ibland tar jag upp katten när hon varit jävlig och håller henne mot mig och frågar henne med gråt i rösten varför hon alltid måste vara så jävlig. Trots att jag veta tt det inte är hennes fel. Jag sover dåligt, drömmer mycket och all vaken tid borde gå till pluggande. Bara tanken på det får mig att krypa ihop till en liten boll. Idag va första gången på 4-5 dagar jag ens orkade ta mig in i duschen. Känns som att jag har ett konstant tryck över bröstkorgen som gör det svårt att andas. Jag vet inte om det beror på stress eller vad det beror på. Det enda jag vet är att det verkligen är fruktansvärt jobbigt. Pojken tycker jag är lat när jag inte orkat bädda sängen eller diska på x antal dagar men det har inte så mycket med lathet att göra. Visst jag orkar inte men det är mer psykiskt än fysiskt. Jag orkar inte för att ingenting direkt känns viktigt att göra. Vad spelar det för roll om jag bäddar sängen eller inte den blir ju likadan efter några timmar igen? Vad spelar det för roll om jag diskar det blir ju lika mkt snart igen osv...Jag behöver en paus från allt, från skolan, från livet. Jag vill hem till pappa. Av någon anledning så är det där jag känner mest lugn, mest trygghet. Där finns en stabilitet jag hoppas att jag kommer finna i mig själv en dag. Min pappa är stark, han har tagit sig ur en hel del och trots allt han gått igenom är han ändå den underbaraste snällaste pappa som finns. Han ger så mycket kärlek, jag tror inte ens han vet hur mycket han verkligen betyder för mig och för min bror. Han är bäst helt enkelt.
Tycker inte om att reklamen är en evighet på gratis spotify men vad kan man förvänta sig. Vill inte betala pengar varje månad för att kunna lyssna på musik. Jag borde verkligen börja plugga nu men jag vill inte och orkar inte mentalt. Att det är mörkt nästan konstant hjälper ju inte heller direkt. Önskar det kunde snöa ute, riktigt stora fina flingor som sakta dalar ner och bygger på det redan existerande tunna lagret snö. Sånt snöfall är fridfullt. Jag behöver lite ro i själen men jag vet inte hur jag ska få det som det är nu.
Over and out!!!
Kommentarer
Trackback
