Hur mår du?
Den eviga frågan jag aldrig har något bra svar på. Jag kan svara att jag mår bra och två sekunder senare mår jag inte bra och då känns det som att jag ljög när jag sa att jag mådde bra. Därför försöker jag undvika att ge några konkreta svar. Jag försöker att inte tänka på hur jag mår då brukar det gå bäst tills allt brister igen. Börjat gå hos kurator nu och hon sägr mycket bra saker till mig men på det stora hela känns allt ganska ytligt. Det sitter djupare än det vi pratat om hittills men jag vet inte riktigt vad det är som är där i djupet och det är läskigt att försöka hitta det med en främmande människa i stolen mitt emot.
Det är inte lätt att gräva i sig själv även om man får hjälp av andra. Jag försöker linda in allt så att det inte låter så illa som det egentligen känns. Jag känner mig så liten jämfört med världen och alla människor i den. En i mängden, liten och osynlig. Why try when nobody really cares...
Kanske hon har rätt i att jag ibland vill må dåligt för det är lättast så. Det är det jag är van vid. Sen är jag bara rädd att misslyckas tror jag. Rädd att jag försöker och försöker men att ingenting händer och jag fastnar i det här ändå. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska reda ut allt. Men det är väl de kuratorn är till för, hjälpa mig att hitta vägar för att hantera verkligheten.
Börjat vända på dygnet igen så nu börjar jag bli den jag va förr med lite mer erfarenheter i bagaget. Sitta uppe halva nätterna och släpa mig igenom skoldagen för att sen bara gå hem och sova bort resten av dagen. Jag behöver hitta något att leva för, något att känna glädje inför. Jag behöver förändring, något nytt. Jag tror också jag behöver en stabilitet, någonting som jag kan lita på att det alltid är som det brukar va. Det är svårt när världen är i ständig förändring. Kan man kalla det existentiell ångest??? Varför är jag här, vad gör jag för nytta, vad händer om jag dör??? osv osv...
Gaaaaah jag vet fan inte...för mycket saker som snurrar runt i huvudet på mig och såå förväntar sig folk att jag ska veta hur jag mår och säger jag att jag mår bra så fine då är alla glada, säger jag att jag mår dåligt vill alla veta varför men jag har inget bra svar.. Så förväntar ni er ett bra ärligt svar så är det lika bra ni inte frågar alls.
Det är inte lätt att gräva i sig själv även om man får hjälp av andra. Jag försöker linda in allt så att det inte låter så illa som det egentligen känns. Jag känner mig så liten jämfört med världen och alla människor i den. En i mängden, liten och osynlig. Why try when nobody really cares...
Kanske hon har rätt i att jag ibland vill må dåligt för det är lättast så. Det är det jag är van vid. Sen är jag bara rädd att misslyckas tror jag. Rädd att jag försöker och försöker men att ingenting händer och jag fastnar i det här ändå. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska reda ut allt. Men det är väl de kuratorn är till för, hjälpa mig att hitta vägar för att hantera verkligheten.
Börjat vända på dygnet igen så nu börjar jag bli den jag va förr med lite mer erfarenheter i bagaget. Sitta uppe halva nätterna och släpa mig igenom skoldagen för att sen bara gå hem och sova bort resten av dagen. Jag behöver hitta något att leva för, något att känna glädje inför. Jag behöver förändring, något nytt. Jag tror också jag behöver en stabilitet, någonting som jag kan lita på att det alltid är som det brukar va. Det är svårt när världen är i ständig förändring. Kan man kalla det existentiell ångest??? Varför är jag här, vad gör jag för nytta, vad händer om jag dör??? osv osv...
Gaaaaah jag vet fan inte...för mycket saker som snurrar runt i huvudet på mig och såå förväntar sig folk att jag ska veta hur jag mår och säger jag att jag mår bra så fine då är alla glada, säger jag att jag mår dåligt vill alla veta varför men jag har inget bra svar.. Så förväntar ni er ett bra ärligt svar så är det lika bra ni inte frågar alls.
Kommentarer
Trackback
